Bristande bevisning vid bedömning av osanna fakturor.

tor 16 jan 2020

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har återigen i en dom prövat bevisfrågan avseende osanna fakturor. Domstolen går emot såväl Skatteverket som Förvaltningsrätten och Kammarrätten och anser att det inte finns tillräckligt stöd för att de avtal som upprättats inte motsvarar vad parterna egentligen kommit överens om.

Den som anlitar ett företag som är godkänt för F-skatt ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättning för utfört arbetet. Dock kan Skatteverket i vissa fall bortse från ett uppdragsavtal, och ändå påföra arbetsgivaravgifter, om det står klart att avtalet inte motsvarar vad parterna egentligen har kommit överens om trots att uppdragstagaren i samband med uppdraget har åberopat att denne är godkänd för F-skatt.

Ett Joint Venture (JV) bildades för att genomföra ett tunnelbygge. Bortsett från administrativ personal genomfördes projektet uteslutande genom underentreprenörer och inhyrd personal och ca 120 olika företag anlitades. Under projektets gång användes en båt för att transportera material och utrustning och JV tecknade därför ett avtal med A AB och B AB om inhyrning av kapten och matroser. Bolagen fakturerade för de arbeten som besättningsmännen utförde.

Skatteverket gjorde den skatterättsliga bedömningen att A AB och B AB inte bedrivit någon egentlig näringsverksamhet utan endast varit s.k. fakturaskrivande bolag. Avtalen hade endast upprättats för att dölja att JV betalat ersättning till besättningsmännen. Skatteverket grundade sin bedömning bl a på att A AB och B AB inte deklarerat eller betalat skatter och avgifter, att fakturorna betalats genom factoringföretag, att en person på A AB och därefter B AB haft stor frihet att bestämma över besättningen, att bonus har betalts ut till en besättningsman p.g.a. arbete under en storhelg och att två personer ur besättningen senare anställdes av en av JV:s huvudägare. Att A AB och B AB varit godkända för F-skatt saknade enligt Skatteverket betydelse. Skatteverket ansåg besättningsmännen som anställda av JV och bolaget blev skyldiga att betala arbetsgivaravgifter på fakturerade belopp och medgavs inte något avdrag för ingående moms.

JV yrkade i fallet att det med hänsyn till omständigheterna inte var fråga om skenavtal. Både A AB och B AB har varit godkända för F-skatt, besättningsmännen har inte tidigare varit anställda hos JV och arvodet per timme motsvarar vad en självständig inhyrd näringsidkare fakturerar. Parterna har agerat enligt avtalens innebörd.

HFD konstaterar att det i fallet är ostridigt att de arbeten som har utförts och den betalning som har erlagts, har skett i den omfattning som angetts i avtalen. Det har inte heller ifrågasatts att ersättningen för utfört arbete inte skulle vara marknadsmässig.

HFD hade därvid att bedöma om det fanns andra omständigheter som talade för att parternas avsikt varit något annat än vad avtalen gett uttryck för.

Domstolen konstaterar inledningsvis att syftet med att införa F-skattesystemet var bl.a. att åstadkomma klara och enkla regler i fråga om skyldigheten att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter på ersättningar till uppdragstagare. För att stävja missbruk av systemet i vad som i realiteten är ett anställningsförhållande, infördes särskilda bestämmelser om en anmälningsskyldighet och solidariskt betalningsansvar i det fall där det är uppenbart att den som är godkänd för F-skatt i stället är att anses som anställd hos utbetalaren.  

Vissa av de omständigheter Skatteverket åberopar till grund för sitt beslut är hänförliga till uppdragstagarna och dess företrädare. Det faktum att A AB och B AB inte skött sina skatter och avgifter ger, enligt HFD, inte något stöd för slutsatsen att avtalen inte har den innebörd som de ger uttryck för. Vidare anser HFD att det inte är ovanligt att inhyrd personal sedermera övergår till att vara anställda. Inte heller det faktum att en av uppdragstagarna haft stor frihet att organisera och bestämma över utförandet av arbetet, anser de tala emot bolaget utan snarare tvärtom.

HFD finner av utredningen att den inte ger stöd för slutsatsen att avtalen mellan JV och A AB resp B AB inte motsvarar vad parterna egentligen har kommit överens om. HFD upphäver därmed underinstansernas avgöranden och beviljar klagande ersättning för kostnader med drygt 560 000 kr.

Artikel av: Lisa Dahl, skattejurist Mazars Göteborg.

Huvudprincipen är att den som betalar ut ersättning till någon som är godkänd för F-skatt inte ska göra skatteavdrag eller betala arbetsgivaravgifter på ersättningen. Undantag kan ske bl a om det står klart att ett uppdragsavtal inte motsvarar vad parterna egentligen har kommit överens om. HFD konstaterar i sin bedömning att många av de omständigheter som SKV lägger till grund för sitt beslut i det aktuella fallet visserligen är hänförliga till ett missbruksförfarande hos uppdragstagarna och deras företrädare – men det ger inte stöd för slutsatsen att avtalen inte har den innebörd som de ger uttryck för. Tvärtom visar utredningen att det är ostridigt att såväl arbetena som avtalats om har utförts i enlighet med avtalen samt att ersättningen fakturerats och betalats i enlighet med avtalen och då är det inte möjligt att bortse från F-skattens rättsverkningar.

Beatrice Hultman, skattejurist Mazars Göteborg.

Mål nr 3161-3166-18

Publicerad i Mazars nyhetsbrev Jan/Feb 2019.