Den nya utformningen av undantagsregeln är inte förenlig med artikel 49 i EUF-fördraget

mån 10 jan 2022

Högsta förvaltningsdomstolen har i en dom från den 13 december 2021 konstaterat att den nya utformningen av undantagsregeln inte är förenlig med artikel 49 i EUF-fördraget.

Bakgrunden i målet gäller ett svenskt aktiebolag som har en skuld till ett irländskt koncernbolag om 11 miljarder kr. Bolaget betalade en marknadsmässig ränta på lånet och det irländska bolaget beskattade ränteinkomsten med en skattesats om 12,5 procent.

Det svenska bolaget ansökte om ett förhandsbesked hos Skatterättsnämnden (SRN) och undrade om avdrag för ränteutgiften skulle nekas enligt undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket IL. Om så var fallet ville bolaget veta om avdrag ändå kunde medges på den grunden att en tillämpning av undantagsregeln utgör en otillåten inskränkning av etableringsfriheten.

SRN ansåg att undantagsregeln inte var tillämplig på skuldförhållandet och en fråga om tillämpningen av undantagsregeln var förenlig med etableringsfriheten prövades aldrig.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) valde att besvara sökandes frågor i omvändning ordning istället för den regelmässiga ordningen, dvs. att först börja med att bedöma frågan utifrån intern rätt. HFD prövade därmed, mot bakgrund av ovan, om den nya ändringen i undantagsregeln strider mot etableringsfriheten.   

HFD konstaterade att den nya utformningen av undantagsregeln skiljer sig från den tidigare på så sätt att det numera föreskrivs att skuldförhållandet ”uteslutande eller så gott som uteslutande” ska ha uppkommit för att intressegemenskap ska få en väsentlig skatteförmån. I den tidigare ordalydelsen angavs i stället att skatteförmånen skulle vara det ”huvudsakliga skälet” till att skuldförhållandet hade uppkommit. Dock framgår det enligt förarbeten att en bedömning ska göras i princip utifrån den tidigare ordalydelsen.

HFD ansåg att EU-domstolens resonemang i Lexel-målet är lika relevant med avseende på den nya utformningen av undantagsregeln. Domstolen konstaterade därmed att även den nya undantagsregeln innebar en inskränkning av etableringsfriheten som inte kan motiveras om den tillämpas på räntebetalningar till bolag i andra medlemsstater i situationer då de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om båda bolagen hade varit svenska.

Domstolen kom därmed fram till att det inte är förenligt med art. 49 i EUF-fördraget att vägra avdrag för bolagets ränteutgifter med stöd av undantagsregeln.

HFD:s dom är inte helt oväntad mot bakgrund av utfallet i Lexel-målet. De nya bestämmelserna om avdragsbegränsningar för räntor på skulder mellan företag i intressegemenskap trädde i kraft den 1 januari 2019 och snävades in i jämförelse med den avdragsbegränsning som gällde tidigare.

HFD:s dom från den 13 december innebär att företag som fått ränteavdrag nekade under beskattningsår 2019 och 2020 nu kan begära omprövning med hänvisning till undantagsregeln.